Vad vill konstnärsinitiativen? En rapport från lördagen och söndagen på Allt ljus på oss-seminariet, av Frans Josef Petersson

Seminariets första dag började med att alla deltagare presenterade sig själva, och de projekt de blivit inbjudna att representera. I de flesta fall handlade det om mer eller mindre traditionella utställningsrum runt om i landet: vissa har funnits i flera år som Konstakuten i Stockholm och Signal i Malmö, medan andra, som Mossutställningar är en relativt nystartad verksamhet utan permanenta utställningslokaler. Platser som AK 28, Candyland, ID:I, och Studio 44 trängs alla i samma stadsdel i Stockholm (Södermalm), medan andra, som Verkligheten i Umeå och Formverk i Nyköping, är unika i sina hemstäder. Andra deltagare var konstnärsdrivna publikationer som Fabrik och Publikation/Roll on, och Fiber Art Sweden, en sammanslutning för konstnärer som arbetar med textil. Även Electrohype och Full Pull drivs av ett intresse för en specifik konstform, och båda arrangerar återkommande biennaler/festivaler med inriktning på elektronisk/ny media konst respektive elektronisk musik.

Deltagarna representerade, kort sagt, en mångfald olika arbetssätt, inriktningar och platser med det gemensamt att de är konstnärsdrivna (fast långt ifrån alla drivs enbart av konstnärer), alternativa (ett ord som ingen vill använda), självorganiserade (fast ofta finaniserade med offentliga medel), och möjligtvis fria (?). Verksamheterna beskrevs också som små, snabba, och flexibla. De flesta har initierats med utgångspunkt från ett behov eller en brist, och många har en stor betydelse för det lokala konstlivet.

Söndagen var uppdelad i tre diskussionsblock, med tre teman och tre föreläsare: Det första blocket, “Vad är en fri arena”, inleddes av Tone Hansen från Oslo. Det andra blocket, “Hur överlever man”, inleddes av Lars Midbøe och Anna Kindvall från Electrohype i Malmö och det tredje blocket, “Kan vi påverka”, inleddes av Pontus Raud från Umbrella/Supermarket i Stockholm.

Tone Hansen berättade om omdaningen av den norska konstpolitiken, en utveckling som hon beskrev i termer av ökad centralisering och marknadsanpassning av de offentliga institutionerna, samt ett minskat inflytande över konstlivet från utövarhåll. Man har bland annat slagit samman landets museer till större administrativa enheter, vilket inneburit att antalet museer har sjunkit från 800 till 100 stycken. Det mest kända exemplet är den sammanslagning som gjordes 2001, då 5 insititutioner slogs ihop till ett enda stort Nasjonalmuseum under Sune Nordgrens chefsskap. Hansen lyfte också fram en ny högskolereform som ett exempel på hur ökad centralisering hänger samman med ett större mått av byråkratisk styrning och ökade krav på marknadsanpassning. Hon talade också om att de nya institutionerna omvandlats till privata stiftelser, vilket förvisso innebär ett ökat avstånd från staten, men också ökade krav på verksamheterna att söka privata medel och sponsring. Samt att det i längden innebär minskad insyn och mindre inflytande över styrelsearbetet från utövarhåll (då styrelserna besätts med politiker och näringslivsfolk).

Några av Hansens poänger var, i korthet att betona “konstens interna ändringsbenägenhet.” Detta, menar hon, förutsätter en frihet från utifrån ställda krav på förändring – en frihet som idag är hotad av politiska beslut tagna utifrån bristande förståelse för konstens behov. Detta gäller i allra högsta grad i Norge, men också nedläggningen av Nifca och flytten av IASPIS kan vara exempel på samma utveckling, menade hon. Hansen betonade vidare vikten av öppenhet och transparens – både hos statliga institutioner men också hos självorganiserade initiativ. Förutsättningen för en öppen diskussion är att alla parter redovisar sina ståndpunkter och vilka kriterier de tillämpar i sin verksamhet.

I den efterföljande diskussionen togs många trådar upp. Redan här väcktes frågan, som skulle återkomma under seminariet, om självorganiserade intitiativ borde gå samman och tala för sin sak “med en röst” — som de kommersiella gallerierna i galleriförbundet som arbetar för avdragsrätt på konstinköp, eller museicheferna som nyligen gick samman för att argumentera för fri entré-reformen. En förutsättning, menade många, är att alla försöker att på ett tydligare sätt formulera syftet med sin verksamhet, vad den betyder – för de involverade och för utomstående. Sedan måste man naturligtvis också komma överens om vilka frågor man egentligen vill gå samman och driva.

I block 2 inledde Lars Midbøe med en uppsättning handfasta “överlevnadstips” baserade på sina erfarenheter från Electrohype. Bland mer oortodoxa tips nämndes att anlita en professionell marknadsförare. Midbøe tog också upp svårigheten att kommunicera effekterna av konstnärliga initiativ till politiker och beslutsfattare i termer av “city branding.” Han tog upp jämförelsen med “Americas Cup” som kostade Malmö 90 miljoner men inte gav mycket tillbaka till staden i termer av positiv uppmärksamhet i Sverige och internationellt. Frågan gäller: hur kan man få beslutsfattare att förstå vikten av “smala” kulturella uttryck, som Electrohype och Rooseum, som ju kan vara nog så viktiga för att skapa positiv uppmärksamhet om en stad?

Midbøe vara också kritisk till idén om den “fria konsten” – att samtidskonst alltid ska vara gratis. Mot detta ställde han betydelsen av exklusivitet, och vikten av att förmedla idén att konst måste få kosta pengar.

I block 3 berättade Pontus Raud om Minimarket, den mässa för konstnärsdrivna intitiativ som han var med och initierade som ett komplement till konstmässan Market i februari 2006. Efter Minimarket fick Raud pengar från Konstnärsnämnden för en uppföljning 2007, som kommer att kallas för Supermarket och inkludera 10 svenska och 10 utländska konstnärsdrivna utställningsplatser.

Minimarket är ett exempel på hur man kan använda sig av sin status som “alternativ” för att parasitera på en större institution (Market), och exempelvis sno åt sig en del av mediabevakningen. Men frågan är om tilltaget låter sig upprepas. En diskussion följde där flera deltagare var skeptiska till “mässformen”, och undrade varför konstnärsdrivna intitiativ ska ta efter en form som utvecklats för kommersiella gallerier och deras behov av att locka till sig samlare och sälja konst. Denna diskussion var märklig, då konstnärsdrivna initiativ alltid har handlat om att anamma en viss organisationsform (galleri, tidskrift) och göra den till sin. Det kontroversiella i detta fall är kanske att det så tydligt handlar om ett närmande till den kommersiella konstsektorn, något som uppenbarligen var tabu bland många av seminariets deltagare. En annan, och viktigare, fråga är dock vad som händer med strukturen Market-Minimarket när man upprepar samma grepp. Medan Minimarket framgångsrikt kunde parasitera på sin “värd-organism”, bör man fråga sig om inte Market är den som har mest att vinna på att tilltaget upprepas. Nu får de ju sin “alternativa mässa” (som alla konstmässor med självaktning måste ha!)— courtesy of Konstnärsnämnden som står för kostnaderna. Där kan det finnas ett visst problem som har att göra med en flukturerande maktrelatione mellan de etablerade institutionerna och konstnärsintitativ (vare sig de kallar sig för alternativa eller ej).

Med ID:I i Stockholm som ett slags undantag (deras stadgar förbjuder dem att söka offentliga medel och verksamheten finansieras helt av medlemmarna själva), verkar en tydlig tendens under senare år ha varit att konstnärsdrivna initiativ närmat sig den mer etablerade delen av konstlivet: Supermarket är ett exempel. Konst2 på Tensta Konsthall och Per Hasselberg som grundat Konsthall C är andra exempel på konstnärer som tagit över eller initierat offentligt finanseirade konsthallar i Stockholmsområdet. Att AK28 har ställt ut på Liljevalchs Vårsalong (och Konsthall C på Moderna Museet), är också ett exempel på konstnärsdrivna initiativ som närmat sig den etablerade konstscenen för att kunna nå ut till en bredare publik. Risken är naturligtvis att den mer etablerade institutionen tar över och använder sig av de mindre initiativens längtan efter att nå ut/bli accepterade av etablisemanget. AK28 verkar å sin sida hävda att erfarenheten från Liljevalchs var mestadels positiv – inte bara genom att de nådde ut till besökare som de inte hade kommit i kontakt med annars, utan att deltagandet på vårsalongen hjälpte dem att definiera, och formuler sig kring, sin egen verksamhet. Samtidigt kan man fråga sig om detta begär efter att “nå ut” innebär att man redan tagit efter institutionernas marknadsmässiga tänkande (med mer uttalade krav på att nå ett visst antal besökare etc).

Ett samtal på måndagen mellan representanter från Signal och Verkligheten, två konstnärsinitierade gallerier som med åren blivit “institutioner” i egen rätt, återaktualiserade frågan om att formulera syftet med den egna verksamheten. Även om ingen ville använda begreppet “alternativ” så föreföll de flesta deltagare ändå definiera sin verksamhet i “negativa termer”, alltså i relation till större institutioner å ena sida, och kommersiella gallerier å andra sidan. De grundläggande initiativet bakom att organisera sig själv är oftast att man uppfattar att det råder en brist på ett visst område, och man gör något som ingen annan gör. Detta är svårt att upprätthålla när man varit verksam en längre tid, och det kanske tillkommit andra initiativ som gör liknande saker, eller då man får resurser att göra det man vill (att ex avlöna personal). I denna övergång från konstnärsinitiativ till vad som närmar sig en “etablerad institution” blir frågan om att precisera varför man finns och arbetar som man gör, allt mer påtaglig. Samtidigt framhöll flera deltagare just vikten av att inte förse verksamheten med allt för tydliga ramar: att det som skiljer den här typen av initiativ från en institution kan vara just att man inte behöver redovisa tydliga kriterier för verksamhetens inriktning, antalet besökare etc. Ett sådant privilegium kan alltså sägas handla om att bevara en öppenhet att kunna prova sig fram utan alltför tydliga ramar – vilket kan sägas vara just det som definierar en fri arena.

Samtidigt verkade det finnas en enighet kring behovet av tydligare formuleringar, och en sak är säker: om självorganiserade initiativ ska “tala med en röst” och föra fram en gemensam agenda, så måste man kunna motivera varför den egna verksamheten utgör en viktig del av det svenska konst-och kulturlivet. Har de “fria arenorna” verkligen den öppenhet som saknas i andra delar av konstlivet? I så fall, varför är detta viktigt och hur kan hur kan man på ett tydligt sätt lyfta fram denna “styrka” som ett kulturpolitiskt argument? Att resonera om sitt arbete i resultatinriktade termer är problematiskt när man sysslar med konst – av den enkla anledningen att det är svårt att enas om utifrån vilka kriterier resultaten ska bedömas (ekonomi, publiksiffor, kvalitet). Men samtidigt får man nog vara beredd på att kulturpolitiska resonemang i allt högre grad kommer att föras på sådana villkor - d v s att staten ser satsningar på kultur som en investering där man förväntar sig att få utdelning i form av konkreta resultat (se IASPIS 2015-rapport) och detta är något man måste ta ställning till som konstnärlig utövare / kulturpolitisk aktör. Det är naturligtvis en stor skillnad mellan konstnärliga resultat och resultat som kan mätas i termer av ekonomisk tillväxt eller sociala framsteg – men en startpunkt skulle kunna vara att på ett tydligare sätt argumentera för de fria arenornas betydelse för svensk konstliv. Man kan tänka sig en “IASPIS-variant” – 2015 - att det inte finns några konstnärsinitiativ kvar i Sverige – vad betyder det för konstlivet? Eller mer realistiskt: staten har dragit in allt stöd till de fria arenorna – vad har hänt, vilka lever kvar och vilken betydelse har det för konstlivet? Eller varför inte ta Malmö som ett konkret exempel: hur skulle stadens konstliv sett ut under de senaste 10 åren utan sina konstnärsdrivna initiativ? Varför inte en konkret studie av Signals verksamhet fram till idag - vilka konstnärer de ställt ut, och vad de gör idag (min gissning är att många som ställt ut på Signal i början av sin karriär idag kan räknas som “framgångsrika konstnärer”). Hur skulle konstlivet te sig om “inträdet” i konstlivet enbart gick genom de kommersiella galleriernas kanaler? Och så vidare.

En tydlig tendens på seminariet var en vilja att se konstlivet som en helhet som bara gynnas av fler aktörer. Dvs man vill inte se andra konstnärsinitiativ – eller institutioner och kommersiella gallerier - som konkurrenter utan som sinsemellan komplementära aktörer. Frågan är hur rimligt detta perspektiv är: för visst konkurerar man med varandra, och andra aktörer i konstlivet – och med kulturlivet i stort. Mer pengar till museerna, för att tex finansiera fri entré, betyder mindre pengar till konstnärer och deras initiativ. Mer pengar till områden som dans och design betyder mindre pengar till konst etc. Det är med andra ord viktigt att inse vem man konkurerar med, och när man gör det. Talar man enbart om konstlivet så gäller det att i första hand formulera varför den egna verksamheten är viktig, och i andra hand jämföra den med andra aktörer på samma marknad. Och inte tvärtom. Dvs först definiera sin egen identitet i positiva termer, för att sedan se hur, på vilka områden, och med vem man kan konkurera. Då kan man lyfta fram det egna arbetets betydelse. Om det är vad man vill göra. Och det var det som var frågan: vad vill konstnärsinitiativen?

av Frans Josef Petersson

Varför ett seminarie?

På senare år har den "alternativa" konstscenen utvecklats närmast explosionsartat i Sverige. Vi ville genom ett seminarie samla ihop alla för att försöka göra en överblick men också för att ställa ett antal frågor. Många av de som arbetar med IKK driver själva egna utställningsplatser och med inspiration från FESARS (First European Seminar for Artist Run Spaces) som arrangerades av Konstakuten i Stockholm 1999 föddes idén om att för första gången samla den svenska konstnärsdrivna scenen under några dagar i Malmö.

Under arbetet med att samla ihop scenen stötte vi direkt på två saker vi var tvungna att ta ställning till. Hur avgränsar man en viss typ av scen och vad skulle vi kalla den här? För det första talar man ofta om platserna på den här typen av scen för konstnärsdrivna, en lite missvisande term eftersom det idag inte är ovanligt att konstnärer, curatorer, arkitekter, formgivare m.fl. tillsammans driver dessa platser. Platserna behöver inte heller alltid ha ett fysiskt rum utan kan existera på nätet, i tidskriftsform eller som nätverk. Vidare finns det ett stort antal olika konstnärsgrupper, kollektivverkstäder, produktionsplatser och ateljéföreningar. Det finns dessutom ett antal utställningsplatser som inte enbart drivs varesig statligt, kommunalt eller privat utan har en varierad blandning av initiativtagare och finansiärer. För att göra seminariet hanterbart var vi tvungna att dra en gräns och den fick några hållpunkter: Det mesta av arbetet sker ideellt, man producerar i huvudsak inte gemensam konst, inga rena produktionsplatser eller verkstäder och man erbjuder i huvudsak utställningsmöjligheter för andra. Vi tog inte med kriteriet icke-kommersiell men det visar sig att många av konstens fria arenor drivs med en mer eller mindre outttalad icke-kommersiell inriktning. Med detta som utgångpunkt bjöd vi in cirka 35 platser och av dessa deltog ca 25 st i seminariet.

Nästa fråga blev vad vi gemensamt skulle kalla dessa sinsemellan väldigt varierande platser. Istället för att kalla dem konstnärsdrivna, alternativa, självorganiserade, oberoende osv. bestämde vi att i arbetet med seminariet i brist på bättre gemensamt kalla dem konstens fria arenor.

Varför kallade vi seminariet Allt ljus på oss?
Vi ville lyfta fram dessa platser, låta alla få en möjlighet att mötas och lära känna varandra, utbyta erfarenheter och knyta nya kontakter. De fria arenor drivs ofta med mycket begränsade resurser och vi tyckte det var dags att under några dagar sätta dessa platser i fokus och erbjuda en möjlighet att gemensamt fundera över viktiga frågor och formulera sig. Men också för att i förlängningen belysa och förmedla dess rikedom och möjligheter likväl som de frågeställningar och behov som konstens fria arenor har till myndigheter, politiker och beslutsfattare.

Några av de frågor vi var intresserade av och som således diskuterades på seminariet var:
Hur kan vi sammanfatta det stora antal diverse verksamheter som befinner sig på den svenska konstscenen men utanför de etablerade kommunala, regionala och statliga konstinstitutionerna? Vilka platser/grupper/arenor är det som agerar på den svenska konstscenen idag? Hur ska man förstå utvecklingen av dessa platser och hur ser framtiden ut?
Dessa arenor befinner sig ofta i periferin både ekonomiskt och medialt men vilken roll spelar de egentligen för konstens utveckling? Hur ser relationen till de etablerade konstinstitutionerna ut och vilken betydelse har de för kulturlivet i stort? Hur stor är dess kulturpolitiska betydelse ur ett regionalt respektive nationellt perspektiv? Hur ser de fria arenorna på sig själva och sin betydelse? Vilka är drivkrafterna bakom dess tillblivelse och vilka strategier finns för att bestå? Hur hänger projektbetonad verksamhet ihop med långsiktig planering? Hur ser man på framtiden och hur påverkar instrumentaliseringen av konsten arbetet på dessa platser?

En sammanfattning av de diskussioner som uppstod är av största vikt. Det arbetet pågår för närvarande och kommer att läggas ut här när det är klart.

Under seminariet hölls också flera föreläsningar, mer information om dessa kommer också läggas ut.
Tills vidare finns en kort rapport av Frans Josef Petersson som var en av våra observatörer under lördagen och söndagen. Se separat post.

av Camilla Backman

Information och Program Allt ljus på oss - ett seminarie om konstens fria arenor i Sverige, Malmö 30/9-2/10 2006

IKK arrangerade i månadsskiftet sep/okt 2006 ett seminarium kallat Allt ljus på oss. Seminariet som för första gången samlade större delen av konstens fria arenor i Sverige ville sätta fokus på denna stora och betydelsefulla del av svenskt konstliv.

Vi ville genom seminariet Allt ljus på oss kartlägga den svenska konstscenens fria arenor. Scenen börjar få några år på nacken och det var av stort intresse för oss att blicka bakåt, samla in värdefulla erfarenheter, skaffa oss en samtida överblick och tala om framtiden.

Seminariet hölls på KKV Monumental, Bragegatan 15 i Malmö och var uppdelat på tre dagar; lördag 30 sep, söndag 1 okt och måndag 2 okt. Lördagen och söndagen var stängda för allmänheten. Dessa dagar ägnades åt presentationer, föreläsningar, diskussioner och utbyte av erfarenheter.

Måndagen var öppen för allmänheten. Under dagen hölls ett flertal föreläsningar och tillsammans med inbjudna myndigheter diskuterades framtiden för konstens fria arenor.

Under hela seminariet var en utställning öppen i anslutning till seminariet där seminariedeltagarna bl.a. visade olika typer av konstverk och presentationsmaterial från sina verksamheter.

Lördagen den 30 september var det även GALLERINATTEN i Malmö då utställningen hölls öppen med livemusik, filmvisning m.m.

Projektledare för seminariet var Camilla Backman från IKK Stockholm och Ola Gustafsson från IKK Malmö. Vill du komma i kontakt för att få mer information, se kontaktuppgifter längre ned.

Seminariet Allt ljus på oss genomfördes med generöst stöd från Stiftelsen Framtidens Kultur. Hela IKKs verksamhet under 2006/07 stöds av samma stiftelse och är ett led i att utveckla IKKs verksamhet och närvaro i det svenska konstlivet.

Camilla Backman
e-mail: backmancamilla(at)hotmail.com
tel: 0735317589

Ola Gustafsson
e-mail: info(at)elasticproject.org
tel: 0706564319

PROGRAM:

Lördag 30 september/ Stängt för allmänheten fram till kl.18:30
kl. 13.00 - 15.00 LUNCH serveras på KKV
kl. 15.00 Introduktion och välkomnande av IKK och presentationer av alla deltagare
kl. 16.00 Kaffe på KKV
kl. 16.30 presentationer forts.
kl. 18.00 MIDDAG på KKV
kl. 18.30 - 00.00 UTSTÄLLNINGEN och GALLERINATTEN öppnar för allmänheten
kl. 20.30 SIGNAL; Frivillig visning för intresserade
kl. 21.30 CIRKULATIONSCENTRALEN; Frivillig visning för intresserade

Söndag 1 oktober/ Stängt för allmänheten

kl. 10.30 Vad är en fri arena? TONE HANSEN med "Manifesto for an Independent Art Arena"
kl. 12.00 LUNCH på Teater Lilith/ Elastic
kl. 13.00 Hur överlever man? Midbøe och Anna Kindvall från ELECTROHYPE
kl. 15.00 Kaffe på Teater Lilith/ Elastic
kl. 15.30 - 18.00 Kan vi påverka? PONTUS RAUD och projektet Umbrella/ Supermarket
kl. 18.30 MIDDAG på BROGATAN

Måndag 2 oktober/ Öppet för allmänheten

kl. 10.00 Presentation och samtal mellan SIGNAL och VERKLIGHETEN
kl. 11.15 SVEN NILSSON om svensk kulturpolitik
kl. 12.00 LUNCH på Teater Lilith/ Elastic
kl. 13.00 MARIA LIND om framtiden för konstens fria arenor i Sverige mot bakgrund av IASPIS-rapporten om Europeisk kulturpolitik 2015
kl. 14.00 Kaffe på Teater Lilith/ Elastic
kl. 14.30 - 16.00 ÖPPEN DISKUSSION mellan seminariedeltagarna, inbjudna myndigheter och publik